Förorts Morsan

Japp nu ska jag berätta för er om mitt sk. Liv.

Jag är uppväxt med min mamma och pappa om dom nu ens får räknas som föräldrar. Dom är alkolister båda två. Pappas sätt att lösa problem har varit med våld, vilket har slutat i att jag är livrädd för honom och för män i allmänhet.  Min mamma kan inte lösa några problem själv för hon är så beroende av min pappa så att om han inte är i närheten och  kan lösa problemen åt henne så går hon där ifrån och skiter i allt vilket har slutat i att jag berättar aldrig för någon om hur jag egentligen mår.

Jag har hela mitt liv fått höra "gråt inte" så fort jag har varit ledsen,  så nu får jag skulld känslor och mår ännu sämmre så fort jag visar några "svaga" känslor.  Men åter till mina sk. Föräldrar och min barndom.

Så länge jag kan minnas så har spriten funnits i mitt liv och alltid gått före mig. Min mamma och pappa har nog aldrig haft en bra relation det enda dom har gemensamt är spriten och mig och min bror. 

När jag var liten så var det inte ovanligt att möbler gick sönder, blomkrukor kom flygandes eller att min mamma kom och skulle sova i samma säng som mig. Det har slutat i att jag måste sova så långt bort från sovrums dörren som möjligt.

Vi har också ett landställe som vi delade med min pappas kompis Kjell-Arne när vi var små. Mamma och pappa har fortfarande kontakt med honom även fast dom vet om att han uttnyttjade mig sexuellt när jag var 4år. Mamma och pappa tror inte att det är sant och säger att jag ljuger. Det är en av de få saker som har hänt med mig i mitt liv som jag har varit ärlig och berättat för dom, dock 15år efter att det hände.

När jag var 7år gammal skulle jag börja skolan och det gjorde jag. Jag trivdes då jätte bra i skolan ända tills vi flyttade till Bro. Det var då det riktiga helvettet började. Jag blev mobbad i skolan och mina föräldrar märkte inget. Jag vantrivdes så mycket att jag fick anorexia. Men det märkte dom inte heller. När jag gick i åttan så bytte jag skola från Bro skolan till Källskolan då jag blev misshandlad i skolan en dag och vägrade gå tillbaka. Jag började då må bättre men det var ju en besvikelse då jag blev mobbad i den nya skolan också även fast det bara var ca 50 elever och skolan var tok kristen. 

Hösten 2003 började jag på Berga naturbruksgymnasium och det var nog min räddning i livet. När jag började på Berga var jag 168cm lång och vägde endast 43kg. Jag var fortfarande sjuk i anorexia men, stödet jag fick där av mina nya vänner var det som fick mig att ta upp kampen för mitt liv. Men ist för att sakta öka mängden mat så började jag hetts äta och det slutade i Bullimi.

En kompis på skolan stod inte ut med att se mig må så dåligt så hon tog med mig till ungdomms mottagningen och fick mig att prata med en kurator. Som skickade vidare mig till Soc här i Upplands Bro.  Fick till en början gå på enskillda samtal då jag inte vågade berätta för mina föräldrar om hur jag måde. Sen blev jag mästan tvingad till Familje terapi. Jag hatade varje minut av det.  Mina föräldrar lovade att sluta dricka men idag 2år efter vi slutat gå på familjeterapin är problemem mellan mig och mina föräldrar lika stora om inte större än innan.

Jag har hela mitt liv lagt på en "mask" låssats att allt är bra. Den masken börjar sakta men säkert att trilla av. Men jag har nog minst 10år kvar att försöka bygga upp mitt liv på nytt.